Ales Stenar

Där kusten stupar mellan hav och himmel
har Ale rest ett jätteskepp av stenar,
skönt på sin plats när axens ljusa vimmel
med blockens mörka stillhet sig förenar.
En saga lagd i lönn
vid brus av Östersjön,
som ensam vet vad minnesmärket menar.


I sluten ordning dessa gråa hopar
stå vakt från Hedenhös, och folket säger
att backen spökar, att den gnyr och ropar
i senhöstmörkret, som ett krigiskt läger.
Ty mitt i bondens jord
har Ale gått ombord,
på dödens skepp det sista som han äger.


Storvulen handlingskraft behärskar kullen,
järn mötte brons när äventyret hände,
sjökungens skepp som sitter fast i mullen
gör här sin långfärd intill tidens ände.
Det har blott sten till stäv
och moln till segelväv,
men är trots allt dom fria skeppens frände.


En brigg på väg till Skagerack och Dover
i disigt fjärran glider tyst om knuten,
av närmsta sten och medan platsen sover
har seglaren tillryggalagt minuten.
I detta skådespel
vet ingen vilken del
som just förflyter eller är förfluten.


Kring skepp och gravskepp glittra böljeskummet
mångtusenårigt och mångtusenmila,
och tiden byter hälsningar med rummet
i seglens rörelse och blockens vila.
Och marken strör sin blom
kring stentung ålderdom
och lärkan slår och Skånes somrar ila.

Anders Österling, Ales Stenar (1933)